Idag var det dagen då vi skulle få besked om vad det är som orsakar lilla Åberlix blåsljud.

Vi skulle vara där redan klockan 9.15 så vi åkte i god tid, man vet ju aldrig vad trafiken kan ställa till med.

  Fick bli en selfi på oss i baksätet. Hade inte hjärta att sätta honom i buren eftersom han blev så ledsen i fredags när vi åkte till Tumba.

Det fanns massor att lukta på innan vi tyckte att det var tid att gå in och sätta oss.

En pussigare liten vovve finns inte och lite läskigt var det att höra hundar skälla och katter som jamade så han ville upp i mitt knä       och klart att han fick det.

En jättegullig hjärtspecialist fick vi träffa.  Han bad en sköterska komma in och lägga Åberlix på sidan, det var först lite läskigt tyckte han, men sen så bad han mig att bara stå och smeka honom över huvudet medan han utförde ultraljudet, som faktiskt tog ett bra tag.

Han berättade hela tiden för mig vad han såg och hörde och Åberlix låg hur stilla som helst hela tiden.

Han fick massor av beröm både av sköterskan och veterinären.

Han berättade att det var ett ganska kraftigt blåsljud och en vanlig åkomma på äldre hundar, alltså sådant som kan uppstå när de växer.

Diagnosen blev Valvulär pulmonalisstenos

Idag mår Åberlix hur bra som helst och visar inga tecken på denna sjukdom, men man vet ju inget om framtiden. Det gör man ju aldrig även om man har en helt frisk hund.

Man kan operera denna sjukdom om den skulle förvärras. Men man ska även då veta att inga försäkringar gäller för något som har med dessa undersökningar eller operationer att göra.

När Åberlix är 1 år tar man ett nytt ultraljud och då kan man ta beslut om vad som ska göras 

Resan hem gick toppen och det var en lycklig flock som mötte Åberlix i dörren.

Tog inte så lång tid innan de satte igång sin lek.

Som sagt, att vara uppfödare är inte bara en dans på rosor.